Min lördag

När mörkret hade slukat upp himlen och de små eldkloten hade intagit sina platser i mörkret var det dags att lämna min favorit.

När jag väl satt på bussen påväg hem, somnade jag! Pinsamt värre, tänkte jag när jag väcktes på Centralen av en söt, blond tjej "Vi är framme nu...emm glöm inte din påse..." sa hon medan hon tittade nyfiket på min Tiffany & Co.-bag.

Min kväll slutade inte där, jag hade tydligen glömt mina hemnycklar. Nästa projekt var då att komma in utan att behöva väcka mina päron (får dåligt samvete när jag väcker dem sent). Jag ringde min kära syster när jag stod på Centralen, så jag tog förgivet att hon skulle öppna när jag kom hem, men tji fick jag. Sanningen är att min syster inte ens minns det telefonsamtalet, tydligen snackade hon med mig i sömnen. Jag kom hem och ringde min syster så hon kunde öppna ytterdörren. Hon svarade inte. Jag ringde igen...och igen, igen, igen. Inget svar. Jag kom efter ett tag på den briljanta idéen att kasta något på hennes sovrumsfönster. Något mjukt, tänkte jag. Jag hittade en kvist och kastade iväg den, men den blåste iväg. Jag hittade lite stelnat grus som jag tog upp, kastade det mot fönstret, men det kom aldrig fram. Jag är klen. Jag provade gång på gång och började minnas min period som friidrottare, var är de musklerna? Jag träffade tillsist fönsterbrädan. Yes! Jag ringde henne och kastade lite grus igen. Haha, kan ni tänka er mig göra det? Tillslut kom en trött, nyvaken syster och öppnade dörren. Äntligen hemma!